| 2008-08-25 | |
Brunst hos gyltor och ungsuggor
Idag är vi mer och mer intresserade av suggornas livstidsproduktion och inte bara av hur många smågrisar en årssugga producerar. Avgörande faktorer för en bra livstidsproduktion är urvalet av gyltor samt skötsel av ungsuggor i samband med digivning, avvänjning och betäckning.
Gyltan påverkar livstidsproduktionen
Livstidsproduktion påverkas av flera faktorer där urvalet av gyltorna är avgörande. Det är viktigt att inte betäcka för unga eller för gamla djur. Det finns en stor fransk studie som visar att ingrisning vid cirka 12 månaders ålder ger den bästa livstidsproduktionen. Gyltor som vid ingrisning är antingen yngre eller äldre har ett sämre livstidsresultat, mätt som antal producerande smågrisar per suggliv.
Studien stärker naturligtvis de riktlinjer som vi jobbar efter i Sverige Vid betäckning ska en gylta vara sju till åtta månader gammal, väga cirka 120 kg och vara vid gott hull.
Gyltor har längre förbrunst
En gylta är könsmogen när den visar sin första brunst och har ägglossning. Brunstcykeln år i medeltal 21 dagar, men varierar oftast mellan 18 och 24 dagar. Förbrunstens längd varierar men är i medeltal två till tre dagar och ståbrunstens längd är vanligen två dagar. Förbrunstens längd påverkas av olika faktorer, däremot är ståbrunstens längd mer stabil. Ett observandum är att gyltor har längre förbrunst än suggor.
Galtkontakten är viktigast
Den vanligaste orsaken till bristande brunst hos gyltor är försenad könsmognad. Gyltan måste passera tröskelvärden för ålder, vikt och mängd kroppsfett innan könsmognaden kan inträffa. Därefter är den känslig för yttre stimuli, såsom galtkontakt, säsong och miljöombyte, som påverkar tidpunkten för första brunsten. Av dessa är galtkontakten den starkaste stimulin. Gyltor som föds upp utan galtkontakt är cirka 30 dagar senare med sin könsmognad än gyltor som föds upp i närvaro av galt.
Brunstkontrollera gyltor från fem månaders ålder
Det är lämpligt att börja galtstimulera gyltorna från cirka fem månaders ålder. Ståbrunstens längd är något kortare vid första brunst jämfört med andra och tredje. Gyltor har en kortare förbrunst från och med tredje brunst. Därför är det lättare att upptäcka första brunsten.
Viktiga samband mellan gyltor och suggor
Det finns samband mellan en tidig könsmognad och förmåga att visa brunst efter första avvänjning. Man vet från svenska studier att tidigt könsmogna gyltor har ett kortare intervall mellan avvänjning och brunst som förstagrisare, oavsett vilket brunstnummer som väljs för första betäckning.
Det finns även intressanta samband för brunstsymtomen. Gyltor med en lång och intensiv förbrunst vid sin första brunst har också en lång och intensiv förbrunst vid brunsten efter första avvänjningen.
En slutsats från de här resultaten är att det är olämpligt att använda gyltor som har en sen könsmognad till avel om man vill undvika problem med sena brunster efter första avvänjning i framtiden.
Tidigt könsmogna gyltor har däremot bra könsfunktioner även fortsättningsvis som suggor.
Utfodringen under digivningen viktig för ungsuggor
Alla känner till att suggor normalt visar brunst inom en vecka (4-7 dagar) efter avvänjningen. Bristande brunst och förlängda intervall mellan avvänjning och brunst är vanligare hos ungsuggor än äldre suggor. Ungsuggor visar också oftare stilla brunst, det vill säga har ägglossning utan synliga yttre brunstsymptom.
Brunstsymptomen är svagare vid suggans första jämfört med andra brunst efter avvänjning. Hullet har mycket stor betydelse. Suggor ska utfodras så att de inte förlorar för mycket hull under diperioden. Förstagrisarna växer fortfarande under dräktighet och digivning och är därför känsliga för viktförluster. En välbalanserad och tillräcklig utfodring under digivningen har en avgörande inverkan på ungsuggornas förmåga att visa brunst.
Galt i stallet ger bättre brunster
Suggorna är känsliga för galtkontakt efter avvänjning. De kommer lättare i brunst och visar bättre brunstsymptom om det finns en galt i stallet. Suggorna blir stimulerade att visa brunst av den positiva stress som avvänjning, omgruppering och flyttning innebär. Den starkaste stimulus som utlöser det sexuella beteendet hos djur, där hon- och handjur lever skilda ifrån varandra vissa delar av året, är själva konfrontationen. I grisarnas fall blir det när galten ansluter till suggruppen.
Bland frilevande suggor kan en ”brunstsynkronisering” ske genom att suggorna och galten möts. Detta utnyttjas idag i den svenska planerade produktionen. Galtarna är inhysta i betäckningsavdelningen på ett sätt så att suggorna först vid brunstkontrollen utsätts för närkontakt. Man uttrycker detta populärt på följande sätt: Suggorna ska dofta och höra galten kontinuerligt från avvänjningen, men utsättas för ”överraskningseffekt” genom konfrontation med galt först vid själva brunst- och insemineringstillfället. Galtens närvaro vid insemineringen har betydelse för hur många ägg som befruktas genom att spermatransporten i livmodern till äggledarna påverkas och ägglossningen synkroniseras.
Inhysning och gruppering har betydelse för brunsten
Erfarenheter från olika moderna inhysningssystem för grupphållning av nyavvanda suggor visar att inhysningssystemet i sig påverkar suggornas förmåga att visa brunst. Bristande brunst är erfarenhetsmässigt ett mindre problem bland grupphållna suggor. Men förstagrisarna är ofta låga i rang och detta påverkar deras förmåga att visa brunst.
Stressen kan bli ”negativ” om det inte finns en flyktväg i samband med gruppering av suggor. Suggorna måste ha möjlighet till en flyktväg i samband med grupperingen.
Det finns också samband mellan suggors aggressioner i gruppen och förmåga att visa brunst. Trots att en sugga fått mycket stryk av de andra djuren, kan den visa brunst för skötaren. Detta är viktigt att känna till då lågrankade suggor nästan aldrig hoppar på de andra suggorna. Brunstkontrollen måste därför vara individuell, dvs. innefatta mer än iakttagelser av vilka suggor i gruppen som hoppar.
|
|
|
|

Typisk öronställning vid ståbrunst

Svullna vulvor i förbrunst
Lena Eliasson-Selling
Svinhälsoveterinär